Det var Axel Oxenstierna som tog initiativ till att Sverige fick postutdelning 1636. Postordningen betydde att det skulle finnas postiljoner som skulle föra med sig post mellan olika orter. Det fick inte ta hur lång tid som helst utan man satte upp tydliga och hårda tidsgränser för hur lång tid det fick ta att transportera posten. Postiljonen måste klara av att transportera posten två och en halv mil på fem timmar eller högst två timmar för en mil. Om posten var försenad så blev postiljonen avsatt från uppdraget och satt i fängelse i åtta dagar med enbart vatten och bröd som kost.

Tyskland var tidigt känt i Europa för att ha organiserat ett väl fungerande postnät inte bara i Tyskland utan också i kringliggande länder dit den tyska posten hade uppdrag. Svensken Anders Wechel hade varit postmästare i den tyska staden Leipzig och fick därför uppdraget att organisera posten i Sverige.

Förbindelsen med speciellt Tyskland men även resten av kontinenten var ytterst viktig för Sverige så därför hade man postmästare både i Stockholm och i Hamburg. Posten gick ett par gånger i veckan mellan Stockholm och Hamburg. Det fick ta högst fem dagar för posten mellan Stockholm och Ystad där färjan till Tyskland gick. Men från Stockholm till Torneå fick det ta tre veckor för posten att komma fram.

1697 utnämndes poststyrelsen till statligt ämbetsverk i Sverige.

I England hade man frimärken med enhetsporto, d.v.s. att brevet kostade inom landet en och samma summa. 1855 införde man i Sverige enhetsporto vilket var en reform som har hållit sig till våra dagar. Tidigare hade man betalat enligt avstånd och vikt. Men nu kostade allt under en viss vikt lika mycket inom hela landet. De första frimärkena under det här speciella året betalades med skilling banco men under samma år bytte man till betalning i ören. Skulle man få tag på ett frimärke från 1855 så är de värda mycket pengar idag.

När man nu kunde frankera sina brev själv med en och samma valör enhetligt så kunde man också börja använda brevlådor där det bara var att droppa ner sina brev.

På 1800-talet ökade läskunnigheten och även människor i de lägre samhällsklasserna kunde både läsa och skriva. Skolan blev allmän och med läskunnigheten började människor skriva fler brev än förr. Nu fanns det postkontor på de flesta platser i landet. Men det förekom inte någon brevutdelning utan man fick själv hämta posten från postkontoret. När postiljonerna kom med posten till ett postkontor så blåste de i ett horn så att folk visste att nu kom posten. Just hornblåsandet var kännetecknet för postiljonen och det är så forna tiders brevbärare avbildas fortfarande. Om man ville skicka brev så måste man lämna in det ett par timmar före postgången för att det skulle hinna komma med. Men alla myndighetsbrev hade företräde.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.