Diligenser har man ju sett i vilda-västern filmer och det är lätt att tro att det är ett amerikanskt fenomen. Men så är det inte. Diligensen var en hästdroska och vanlig överallt där man förr transporterade posten från en ort till en annan.
Att resa har aldrig varit så lätt som det är nuförtiden. Men förr i tiden var resandet något som tog lång tid och kostade mycket. Att resa med postdiligens var allmänt förekommande. Det var häst och vagn som gällde ända till 1850-talet då järnvägar kom och man började åka ångbåt också. Men hästdroskorna fanns ju kvar även efter att bilen kom. Det tog ganska lång tid för bilen att bli allmän egendom eftersom det tog lång tid att bygga en bil och de kostade en förmögenhet.
Men medan hästdroskorna ännu var det allmänna så bestämde myndigheterna hur lång tid postgången fick ta. I mer än hundra år fram till 1911 fick postens resa per mil inte ta mer än en och en halv timme. Om vägen var bra och man inte hade alltför mycket last kunde man ta sig fram ca en mil per timme.
Man ska komma ihåg att det här var innan asfalten var uppfunnen. Vägarna kunde därför vara både leriga och gropiga och slingra sig fram i ett oländigt landskap. Det var särskilt vår, sommar och höst som vägarna kunde vara riktigt svåra att ta sig fram på, särskilt efter häftiga regn. På vintern när vägarna var frusna kunde det vara lättare att ta sig fram. Och man kunde kanske gena över en frusen sjö för en kortare resa. Men då ska man också komma ihåg att det inte fanns några plogbilar på den tiden utan förste man på vägen var den som satte spåren för nästa att följa efter i. Körde man fast så satt man fast tills flera starka män kunde hjälpa loss droskan eller fordonet.
Postdiligenser med häst och vagn var vanliga ända sen slutet av 1600-talet utanför Sverige. Men diligenstrafik med både post och passagerare startade i Sverige 1722. Men från början var diligenstrafiken blygsam och fanns bara mellan Stockholm och Uppsala. På 1800-talet utökades postdiligensens trafik så att den till slut täckte nästan hela landet.
Även det statliga postverket hade egna diligenser på 1800-talet och framåt. Det var också många som startade privat diligenstrafik för passagerare. Det var praxis att hästarna som användes byttes ut efter tre mil.
Om författaren